Pinto

Pinto rörde sig som om varje steg redan var bestämt. Mjukt och säkert och utan ett uns av tvekan. Det var lite som att titta på vatten som rinner — man visste inte varför det var vackert men det var det.

Han är inte den som pratar mest och han förklarar sig aldrig. Men han är den som håller sig lugn när allt är kaotiskt. Och när alla andra tappar fotfästet — är det Pinto som fortfarande vet var han sätter fötterna.

Runt Pinto stannar man upp. Man slutar stressa. Man är plötsligt bara — här. I det som händer just nu.